Godnattsaga?
Bye, bye miss American Pie
Den crémevita trenchcoaten fladdrade runt hennes ben och det klickande ljudet från hennes stilettklackar ekade upp mot skyskraporna när hon tog steget ut mot gatan och sträckte ut armen. Genast dök en brandgul taxi upp framför henne. Hon öppnade den schack-rutiga dörren och slängde sina slanka, gyllenbruna ben över tröskeln.
”Vesey Street, tack.” Den unge chauffören vände sig mot henne med ett brett flin på läpparna.
”Det blir en del cash tjejen, men det ser ju inte ut att vara någon big deal för dig.”
”Nej. Vesey Street tack.” upprepade hon i kort ton och tittade ut genom de mörka rutorna. Hon hörde de tjocka guldkedjorna runt killens hals klirra när hans ansikte, inramat av tjocka, svarta dreadlocks, återigen vändes framåt. Helt utan förvarning pressade sig taxin ut i den täta morgontrafiken på 5th Avenue och hon slungades bakåt mot det kalla skinnsätet.
”Schyssta lyor i ditt neighbourhood, sister.”
”Ja, de är väl helt okej.”
”Någon som är på dåligt humör innan hon fått i sig sin dagliga non-fat latte?” retades han.
”Hm, ja.” mumlade hon och tog en stor klunk hett kaffe ur sin engångskopp från Starbucks. Hon visste att hon hade ett hemskt morgonhumör och situationen blev inte precis bättre av ett korsförhör från en främling. Hon slängde ett öga på den stora Gucci-klockan på armen. Det var en halvtimme kvar till dess att hon skulle möta upp Honom. Hon bad en tyst bön om att trafiken skulle flyta på bra. Hon hatade att vara sen.
”Stressad?” Taxichauffören tittade på henne i backspegeln.
”Jag har ett möte vid halv nio, så ja.”
”Business-snack eller?”
”Nej, det är ett privat samtal.” Det var faktiskt väldigt privat, ingenting hon ville dela med en förortskille som extraknäckte som taxichaufför. Ingenting hon ville dela med någon faktiskt. ”Vad jobbar du med förresten?” Han log brett och blinkade flirtigt.
”Jag är mellan jobb just nu.”
”Det brukar visst heta så. Hur har du då råd att bo i ett av de där glashusen vid Central Park? Betalar pappsen?” Han skrattade högt. Hon förstod verkligen inte det roliga i den kommentaren. Pappa. Hennes pappa hade inte hört av sig en enda gång sedan den dagen hon stormat ut ur 70-talsvillan i Uddevalla för att sedan flytta till sina drömmars stad. Det var för över två år sedan. Själv hade hon definitivt inga planer på att ta upp kontakten. Hon hade det bra som hon hade det. Tyst upprepade hon de sista iskalla orden hon sagt till sin far. Jag klarar mig bra själv. Ensam. Minnena hopade sig likt åskmoln och hon skakade bestämt på huvudet för att ruska bort dem.
”Om du verkligen behöver veta det så bor jag där med min pojkvän.” Killen suckade teatraliskt och gjorde en överdrivet besviken min.
”Pojkvän. Det borde jag ha förstått.”
Pojkvän. Det var vad hon brukade kalla honom, killen hon levde och andades för, men han ville visst ändra på det. Hon grävde runt i sin stora Burberry-väska bland visitkort, gammalt smink och uttorkade bläckpennor i jakt på föremålet hon hade fått samma morgon. Där var den. Asken. Liten, fyrkantig och azurblå låg den där i hennes hand och nästan skrek åt henne att öppna den. Hon tog ett djupt andetag och fällde upp locket. Där på sidenbädden låg det en ring. Nej, inte en ring utan Ringen med stort R, den alla flickor i världen drömde att någon gång få trä på sitt vänstra ringfinger. Själv vågade hon knappt röra den. Det låg något bindande över den, som att den skulle växa sig fast i henne så fort hon rörde den. Orden hon försökt förtränga i snart två år dök än en gång upp. Jag klarar mig bra själv. Ensam. Hon kände paniken växa inom sig. Halsen snördes ihop och pulsen ökade. Stressen som alltid fanns där, gömd bakom hennes välvårdade och vackra utseende, bubblade oanat men mycket snabbt upp, precis som kokande mjölk. Omedvetet började hon bita på sin perfekt manikyrerade vänstra tumnagel men slutade snabbt. Nej. Hon skulle klara av detta. Hon var stark. Jag klarar mig bra själv.
Taxikillen avbröt abrupt hennes tankar när han satte på radion och glatt började sjunga med.
”Bye, bye miss American Pie. Drove my Chevy to the levy but the levy was dry. And good old boys were drinking whiskey and rye. Singing this will be the day that I die, this will be the day that I diiiee!” Han gjorde en perfekt imitation av Madonnas röst och lade till en egen sittdans med så avancerad koreografi att hon misstänkte att det var en väl utstuderad raggningsmetod. Hon ignorerade hans patetiska försök att fånga hennes uppmärksamhet och tog istället demonstrativt upp sin Blackberry. Två missade samtal. Båda från hennes pojkvän. Ett sms. Även det från pojkvännen, eller skulle hon säga fästmannen? Hon öppnade meddelandet.
Från: Chris Mottaget: 11-sep-2001 08.42
Hej honey. Förlåt för överraskningen imorse. Vet att du inte gillar överraskningar men jag ville göra något oväntat. Trodde du skulle bli glad. Märkte din reaktion, du behöver verkligen jobba på din skådespelarkarriär… ;) Vi kan väl prata om det som hände och vad som ska hända nu när vi ses över frukosten? Vill vara med dig för resten av mitt liv. Kan knappt vänta tills vi ses så att jag kan få känna mig hel. Du bär med dig en stor del av mig, jag saknar den, jag saknar dig. Kom upp till mitt kontor. Skynda dig, vill se ditt underbara leende. Älskar dig min ängel.
Hon läste snabbt igenom meddelandet en andra gång. Han ville vara med henne för resten av sitt liv. Hon ville heller inget annat men den lilla blå asken som låg på sätet bredvid henne gjorde sig åter påmind. Bara tanken på den fick henne att instinktivt rygga tillbaka, men hon skulle göra detta för Chris. Det handlade om samma trygga, sexiga och busiga Chris. Hennes själsfrände. Ingenting hade egentligen förändrats; det var fortfarande honom hon ville ha. Han skulle hjälpa och stötta henne, inte klänga sig fast vid henne likt en jättebläckfisk. Get a grip.
Hon skulle precis skicka tillbaka ett snabbt svar på hans meddelande när hon hörde ett högt muller. Taxikillen blev plötsligt helt stilla och slutade tvärt med sin fåniga sång.
”What the fuck är det som låter?!” Hon svarade inte utan tittade istället ut genom fönsterrutan, upp mot den blåa himlen. Samma blåa färg som en viss liten ask. Däruppe, precis ovanför skyskraporna, for ett stort flygplan fram i en svindlande hastighet. Något var fel. Planet flög alldeles för lågt. Det var på väg i samma riktning som hennes taxi, rakt mot World Trade Centers norra torn.
”Stanna!” skrek hon gällt. Taxikillen lydde instinktivt hennes befallning och bromsade häftigt in. Hon sträckte sig mot asken med den diamantbeprydda förlovningsringen i och vräkte upp dörren. Smällen som skulle ha hörts när hon stängde igen dörren bakom sig uteblev, dränkt i det överväldigande ljudet från en större smäll. Hon såg bort mot Manhattans södra spets och Tvillingtornen. Det norra tornet försvann i ett moln av flammande, orangeröd eld. En enorm tryckvåg sköljde över henne. Asken hon haft i sin hand slungades bort från henne och hon föll handlöst ned på marken. Det svartnade för hennes ögon och hon kände sig yr. Han fick inte vara borta. Han kunde inte lämna henne här alldeles ensam. Tårarna steg i hennes stora, klarblå ögon. Hon skulle inte klara sig själv. Den sista tanke hon hann tänka var den sista delen av den fras hon upprepat i sitt huvud de senaste två åren. Ensam. Hon hade aldrig trott att det skulle bli så bokstavligt, så slutgiltigt. Sedan sänkte sig mörkret obevekligt över henne.
______________________________________________________________________
Emma Brynte 2011. Hoppas den inte håller er vakna alltför länge...
Ännu en gång.. grymt Emma.. Imponerad:)
