Every teardrop is a waterfall
Har fått allt gjort på min lista förutom punkt 7 och 8. De två saker jag faktiskt verkligen borde ha gjort idag. Ändå är jag inte sur eller ledsen, bara lite besviken på mig själv. Där har vi den stora skillnaden mellan mig och fjortonåriga bloggare.
Hade min dag varit deras hade de antingen gjort om den till en falsk toppendag eller så hade de skrivit ett stort "dööö" som rubrik på detta inlägg. Då hade texten istället handlat om att de var så otroligt dåliga och att de skulle gå och tjuta en stund och inte äta på tre år. Vilken tur att de inte är jag! För jag tänker inte vara missnöjd. Jag gjorde den här skitmåndagen till en helt vanlig måndag och det är jag stolt över. Mitt liv är trots allt inte som taget ur ett glassigt magasin. Quite the opposite actually. Förresten kan jag inte gråta på beställning. Eller okej, jag kan gråta om det är någon slags tävling men jag kan inte gråta bara för att jag tycker synd om mig själv. Jag gråter floder till sorgliga filmer, fin musik och hemska livsöden men jag KAN bara inte gråta för min egen skull. Ganska ofta känner jag för att gråta men det kommer liksom aldrig ut. Det gör inte mig på något sätt till den människa det är mest synd om i hela vida världen men det känns lite sorgligt på något sätt. Lite gråt har väl aldrig skadat? Äh, Emma kom igen.. Försök säga det nästa gång ett litet barn tjuter halsen av sig på bussen. Åh nåväl, världen är en komplicerad plats.
