All Rights Reserved

 

 

 

Jag är bara så trött på människor som är osäkra och nästan ber om ursäkt för sig själva. Ingen får i dagens Sverige uttrycka sin egen lycka och framgång för då är vi ju sådär otrevligt osympatiska egocentrerade människor. Istället förväntas vi gräva ner oss själva i skit upp till halsen och svälja positiva kommentarer och tankar om oss själva. Inte konstigt att alla går runt och mår dåligt. Vi får ju aldrig känna oss duktiga, smarta eller vackra.

 

I skolan och på jobben får vi aldrig vila och ta en stund åt att glädjas över våra prestationer, utan vi ska ideligen börja rulla ett nytt blyklot uppför en backe brant som stupet i Balder. Vi strävar vi hela tiden mot något bättre. Räcker det aldrig?! När ska vi inse att vi kanske är nog, vi kanske rentav är ganska bra, kanske helt fantastiska, just precis som vi är. Det spelar ingen roll hur väl vi presterar, hur starka vi är eller hur smala våra midjor är. Vi har alla ett extremt stort värde bara eftersom vi är de vi är. Ingen annan är som du. Kan du inte bara inse det och för en gångs skull vara lite stolt över dig själv?

 

Jag tycker inte att osäkerhet är charmigt eller sexigt. Tvärtom. Det är ganska osmickrande. Jag gillar när människor vågar visa upp sig och verkar vara bekväma i sig själva. Något jag nog aldrig kommer att förstå är varför unga tjejer ska se ner på sig själva. Jag kommer heller aldrig förstå varför vissa killar verkar tända på det. Jag är verkligen ingen ultrafeminist eller manshatare, jag förstår bara inte varför det förväntas av tjejer att de ska vara så blyga och osäkra. Okej, visst, jag vill inte att folk ska springa runt och slå sig själv på bröstet som en apa bara för att de har lämnat in en skoluppgift i tid eller lyckats deklarera eller stava till någon konstig fransk maträtt. Det är inte det jag menar.

 

Det jag menar är att det borde vara mer okej att skryta lite över sig själv. Folk runtomkring måste kunna ta det utan att själva känna sig förolämpade eller dåliga. Vi borde istället lära oss vara lyckliga för den personens skull. Om vår ovilja att ge dem en high five beror på avundsjuka föreslår jag att vi alla tar och rannsakar oss själva, tar oss i kragen och tar tag i våra liv och följer den personens exempel.

 

Jag tänker inte ställa mig på torget och ropa ut i en megafon hur snygg jag känner mig men låt mig få posta den där bilden på Instagram utan att hata. Jag tänker inte skämmas för den jag är; jag tänker fortsätta ge mig själv små ego-boosts när ingen annan verkar göra det. Enligt mig är det okej. Människor som stör sig på detta får gärna uppsöka mig personligen för att diskutera det. Tills vidare ska jag omringa mig med peppande människor och vi ska uppmuntra varandra. Och när vi talar om för varandra hur fina och värdefulla vi är kan vi utan att skämmas svara att: "ja, visst är vi ganska underbara?".