All Rights Reserved

 

I våras inleddes ett samarbete mellan DinSko och tre kända svenska modebloggerskor där de fick välja ut sina favoritskor. I höst är succén tillbaka när fantastiska Angelica Blick väljer ut sina favoriter ur kedjans festkollektion som kommer i november. Kampanjen syns i butik och på webben v.46-47 och på DinSko:s blogg samt facebooksida kommer Angelicas trendspaningar, skoval och stylingtips läggas upp. Där kommer det även att finnas en intervju och möjlighet att live-chatta med fröken Blick för alla fans och modeintresserade.

 

 

DinSko Facebook: http://www.facebook.com/dinsko
DinSko Blogg: http://www.putfeetfirst.com/se/dinsko/blog
Angelica Blick Blogg: http://www.angelicablick.se

 

En kompis frågade just hur det är med mig. Svar: Jag mår som en prinsessa! Jag fick sova ut ordentligt i helgen, har jobbat på stenhårt på alla lektioner idag och satt kvar efter skolan och pluggade lite kemi (som är slut efter lovet, jag lääängtar). Sedan tog jag lite ledigt och gick en runda på stan och köpte lite saker, bara för att jag kan och för att det gör mig lycklig att handla. Sorgligt och kanske tillochmed sjukligt, men sant. Efter lite power-shopping mötte jag upp två fina vänner på Coffeehouse by George för en kvällsfika och lite skydd från höst-rusket ute. En riktigt fet-värd dag säger jag bara.

 

    

 

Brunt är inne i höst!

Svart, basic och i ett underbart material! Kan aldrig gå fel med ett par jeans och snygga accessoarer.

 

Vet att jag spammar med inlägg just nu men jag skulle bara vilja ha mina läsares åsikt om den nya designen. Så, vad tycker ni, snyggingar?

Jag har fått så mycket respons på det inlägget att jag känner att jag måste återuppta det lite. Jag trodde inte att jag var ensam om att känna som jag gör, men jag visste inte att vi var så många. Det finns nog ingen enkel lösning på problemet. Vi får helt enkelt lära oss att säga ifrån och visa att vi inte orkar när all press bara blir för mycket. Det är då alla andra som känner likadant får vara uppmärksamma och backa upp med några tröstande ord eller bara en kram och viska att "det inte är oss det är fel på".

 

"Lilla vännen, vad ska du bli när du blir stor?". En vanlig fråga som kommer upp i samband med att man pratar med små barn. Svaret man får är oftast fotbollsproffs eller artist/prinsessa. När sedan dessa barn blir lite äldre får de istället frågan: "Jaha, vilken gymnasielinje går du på då?". Och när dessa ungdomar blir vuxna är lyder frågan: "Och vad jobbar du med?". Sedan när blev det så viktigt att prestera? Att göra något är i dagens samhälle med andra ord att vara något. Att vara någon. Är man så värdelös bara för att man inte presterar på topp hela tiden? Jag tror att du som läser detta skulle säga nej, för innerst inne vet vi alla det. För alla kan inte lyckas jämt, vara allt, göra allt, för det blir helt enkelt galet jobbigt. Både för den som försöker och för personer runtomkring. Att ha någon i sin närhet som lyckas jämt kan skapa en riktigt fet prestationsångest. Allt trissas upp till max, speciellt bland unga människor.

 

Stora rubriker skriker att stress kryper nedåt i åldrarna, att unga har sömnproblem och att ätstörningar blir allt vanligare. "Men ojoj!" hojtar vuxenvärlden. "No shit Sherlock" säger jag. Varför tror de att det har blivit som det är? Åh just det ja, det var ju användandet av mobil och dator som gjorde att barn och ungdomar har svårt att sova, så dumt av mig att glömma det! Eller...? Det kan säkert påverka sömnen negativt, men kan det kanske vara så att stress över studiesituationen eller nästa tennismatch bidrar med sin lilla del? Det tror jag. Eller rättare sagt, det vet jag. Jag vet att jag är en person som ställer höga krav på mig själv, för jag vill lyckas. Jag vill visa att jag är något. Att jag kan. Jag vill bevisa det för mig själv. Den idéen har jag nog inte kommit på helt själv. Ibland kan jag känna att det förväntas ganska mycket av ungdomar idag. Kraven höjs i skolan, allt effektiviseras för att vi ska komma ut på arbetsmarknaden med massor ny kunskap och kompentens. När vi alla väl är där är vår effektivitet och sprudlande glädje total! Hm, nej så var det inte riktigt va? Snarare kommer vi att vara utbrända unga människor med alldeles för stora studielån om det fortsätter så här.

 

Snälla sluta kalla oss duktiga och sluta att fråga vad vi studerar/jobbar med. Ställ istället frågorna "Vem är du? Vad vill du?". Personligen tror jag att du får ett mycket intressantare svar och ett roligare samtal då. Så till sist, tänk vad härligt det skulle vara om vi alla slutar ställa så höga krav på allt och alla. Det är okej att skriva dåligt på ett prov, det är okej att äta mikromat och det är jätteokej att inte duscha varje dag.

Superman Joel Kinnaman frontar hm:s senaste herrkollektion. Blir det snyggare än såhär?

 

Det är lite segt här just nu, beror helt och hållet på att jag studerar 24 timmar om dygnet och när jag inte gör det tränar jag, leder barnkör, sover eller äter. Så ser mitt liv ut just nu och har gjort det de senaste tre veckorna men i helgen ska det bli ändring på det. En riktigt skön helg hemma är det jag behöver, sedan går det ju inte direkt att undvika pluggandet, men lite bloggande ska det nog bli ändå så håll utkik!

Godnatt my darlings

Usch vad jag inte vill, usch vad jag måste, usch vad jag inte klarar av detta längre.

 

 

 

Bye, bye miss American Pie

Den crémevita trenchcoaten fladdrade runt hennes ben och det klickande ljudet från hennes stilettklackar ekade upp mot skyskraporna när hon tog steget ut mot gatan och sträckte ut armen. Genast dök en brandgul taxi upp framför henne. Hon öppnade den schack-rutiga dörren och slängde sina slanka, gyllenbruna ben över tröskeln.
”Vesey Street, tack.” Den unge chauffören vände sig mot henne med ett brett flin på läpparna.
”Det blir en del cash tjejen, men det ser ju inte ut att vara någon big deal för dig.”
”Nej. Vesey Street tack.” upprepade hon i kort ton och tittade ut genom de mörka rutorna. Hon hörde de tjocka guldkedjorna runt killens hals klirra när hans ansikte, inramat av tjocka, svarta dreadlocks, återigen vändes framåt. Helt utan förvarning pressade sig taxin ut i den täta morgontrafiken på 5th Avenue och hon slungades bakåt mot det kalla skinnsätet.
”Schyssta lyor i ditt neighbourhood, sister.”
”Ja, de är väl helt okej.”
”Någon som är på dåligt humör innan hon fått i sig sin dagliga non-fat latte?” retades han.
”Hm, ja.” mumlade hon och tog en stor klunk hett kaffe ur sin engångskopp från Starbucks. Hon visste att hon hade ett hemskt morgonhumör och situationen blev inte precis bättre av ett korsförhör från en främling. Hon slängde ett öga på den stora Gucci-klockan på armen. Det var en halvtimme kvar till dess att hon skulle möta upp Honom. Hon bad en tyst bön om att trafiken skulle flyta på bra. Hon hatade att vara sen.
”Stressad?” Taxichauffören tittade på henne i backspegeln.
”Jag har ett möte vid halv nio, så ja.”
”Business-snack eller?”
”Nej, det är ett privat samtal.” Det var faktiskt väldigt privat, ingenting hon ville dela med en förortskille som extraknäckte som taxichaufför. Ingenting hon ville dela med någon faktiskt. ”Vad jobbar du med förresten?” Han log brett och blinkade flirtigt.
”Jag är mellan jobb just nu.”
”Det brukar visst heta så. Hur har du då råd att bo i ett av de där glashusen vid Central Park? Betalar pappsen?” Han skrattade högt. Hon förstod verkligen inte det roliga i den kommentaren. Pappa. Hennes pappa hade inte hört av sig en enda gång sedan den dagen hon stormat ut ur 70-talsvillan i Uddevalla för att sedan flytta till sina drömmars stad. Det var för över två år sedan. Själv hade hon definitivt inga planer på att ta upp kontakten. Hon hade det bra som hon hade det. Tyst upprepade hon de sista iskalla orden hon sagt till sin far. Jag klarar mig bra själv. Ensam. Minnena hopade sig likt åskmoln och hon skakade bestämt på huvudet för att ruska bort dem.
”Om du verkligen behöver veta det så bor jag där med min pojkvän.” Killen suckade teatraliskt och gjorde en överdrivet besviken min.
”Pojkvän. Det borde jag ha förstått.”
     Pojkvän. Det var vad hon brukade kalla honom, killen hon levde och andades för, men han ville visst ändra på det. Hon grävde runt i sin stora Burberry-väska bland visitkort, gammalt smink och uttorkade bläckpennor i jakt på föremålet hon hade fått samma morgon. Där var den. Asken. Liten, fyrkantig och azurblå låg den där i hennes hand och nästan skrek åt henne att öppna den. Hon tog ett djupt andetag och fällde upp locket. Där på sidenbädden låg det en ring. Nej, inte en ring utan Ringen med stort R, den alla flickor i världen drömde att någon gång få trä på sitt vänstra ringfinger. Själv vågade hon knappt röra den. Det låg något bindande över den, som att den skulle växa sig fast i henne så fort hon rörde den. Orden hon försökt förtränga i snart två år dök än en gång upp. Jag klarar mig bra själv. Ensam. Hon kände paniken växa inom sig. Halsen snördes ihop och pulsen ökade. Stressen som alltid fanns där, gömd bakom hennes välvårdade och vackra utseende, bubblade oanat men mycket snabbt upp, precis som kokande mjölk. Omedvetet började hon bita på sin perfekt manikyrerade vänstra tumnagel men slutade snabbt. Nej. Hon skulle klara av detta. Hon var stark. Jag klarar mig bra själv.
     Taxikillen avbröt abrupt hennes tankar när han satte på radion och glatt började sjunga med.
”Bye, bye miss American Pie. Drove my Chevy to the levy but the levy was dry. And good old boys were drinking whiskey and rye. Singing this will be the day that I die, this will be the day that I diiiee!” Han gjorde en perfekt imitation av Madonnas röst och lade till en egen sittdans med så avancerad koreografi att hon misstänkte att det var en väl utstuderad raggningsmetod. Hon ignorerade hans patetiska försök att fånga hennes uppmärksamhet och tog istället demonstrativt upp sin Blackberry. Två missade samtal. Båda från hennes pojkvän. Ett sms. Även det från pojkvännen, eller skulle hon säga fästmannen? Hon öppnade meddelandet.

Från: Chris                        Mottaget: 11-sep-2001 08.42

Hej honey. Förlåt för överraskningen imorse. Vet att du inte gillar överraskningar men jag ville göra något oväntat. Trodde du skulle bli glad. Märkte din reaktion, du behöver verkligen jobba på din skådespelarkarriär… ;) Vi kan väl prata om det som hände och vad som ska hända nu när vi ses över frukosten? Vill vara med dig för resten av mitt liv. Kan knappt vänta tills vi ses så att jag kan få känna mig hel. Du bär med dig en stor del av mig, jag saknar den, jag saknar dig. Kom upp till mitt kontor. Skynda dig, vill se ditt underbara leende. Älskar dig min ängel.

Hon läste snabbt igenom meddelandet en andra gång. Han ville vara med henne för resten av sitt liv. Hon ville heller inget annat men den lilla blå asken som låg på sätet bredvid henne gjorde sig åter påmind. Bara tanken på den fick henne att instinktivt rygga tillbaka, men hon skulle göra detta för Chris. Det handlade om samma trygga, sexiga och busiga Chris. Hennes själsfrände. Ingenting hade egentligen förändrats; det var fortfarande honom hon ville ha. Han skulle hjälpa och stötta henne, inte klänga sig fast vid henne likt en jättebläckfisk. Get a grip.
     Hon skulle precis skicka tillbaka ett snabbt svar på hans meddelande när hon hörde ett högt muller. Taxikillen blev plötsligt helt stilla och slutade tvärt med sin fåniga sång.
”What the fuck är det som låter?!” Hon svarade inte utan tittade istället ut genom fönsterrutan, upp mot den blåa himlen. Samma blåa färg som en viss liten ask. Däruppe, precis ovanför skyskraporna, for ett stort flygplan fram i en svindlande hastighet. Något var fel. Planet flög alldeles för lågt. Det var på väg i samma riktning som hennes taxi, rakt mot World Trade Centers norra torn.
”Stanna!” skrek hon gällt. Taxikillen lydde instinktivt hennes befallning och bromsade häftigt in. Hon sträckte sig mot asken med den diamantbeprydda förlovningsringen i och vräkte upp dörren. Smällen som skulle ha hörts när hon stängde igen dörren bakom sig uteblev, dränkt i det överväldigande ljudet från en större smäll. Hon såg bort mot Manhattans södra spets och Tvillingtornen. Det norra tornet försvann i ett moln av flammande, orangeröd eld. En enorm tryckvåg sköljde över henne. Asken hon haft i sin hand slungades bort från henne och hon föll handlöst ned på marken. Det svartnade för hennes ögon och hon kände sig yr. Han fick inte vara borta. Han kunde inte lämna henne här alldeles ensam. Tårarna steg i hennes stora, klarblå ögon. Hon skulle inte klara sig själv. Den sista tanke hon hann tänka var den sista delen av den fras hon upprepat i sitt huvud de senaste två åren. Ensam. Hon hade aldrig trott att det skulle bli så bokstavligt, så slutgiltigt. Sedan sänkte sig mörkret obevekligt över henne.

______________________________________________________________________

 Emma Brynte 2011. Hoppas den inte håller er vakna alltför länge...

Min syster följde mitt råd när hon gick till frisören idag, det blev som snygg-modellen i en gammal hm-katalog. Kort med en lite längre lugg och så en mjukt brun färg. Sportigt och snyggt, plus lite extra  höst-mys med den nya färgen. Ja, ni ser ju själva hur snyggt det blev!

 

Det smäller i mitt liv just nu. I fysiken jobbar vi med kollisioner och på fritiden boxas jag. Tidigare ikväll gjorde jag min debut som ledare för ett box-pass. Superkul! Jag ska vikariera för den ordinarie tränaren i två veckor till, så alla som bor i närheten av Borensberg är varmt välkomna till Dansätershallen kl.20 - ca.21.15 på tisdagar. Jag kör enligt de fyra s:ens metod - slåss, skrika, svettas och skratta.

Just nu fastställer du lättast den patriotiska känslan genom att kila till Zara och köpa dig ett nytt halsband. Matcha det med kläder i USA-mönster. Ehm nej. Personligen tänker jag som Emma Elwins: "Älskar tanken på att man skulle vakna upp imorgon med perfekt rufsigt hår, slänga på sig en t-shirt och ett par lösa jeans. Men sen även de här halsbandet med Lanvin-vibbar som ”sätter looken” och sen bara vara klar!" Oh, I like the sound of that!

Funderar på att köpa mig en klocka. Jag upptäckte att jag är sorgligt beroende av min mobil när skärmen valde att slockna en morgon påväg till bussen. Det blev en liten löpartur den morgonen, helt i onödan. Fick upp ögonen för en sådanhär liten darling. Daniel Wellington Classic St Andrews. Band i brunt läder, ringfärg i rosé och en äggskalsvit urtavla. Trendigt men trots allt tidlöst. Vad sägs?